KRÖNIKA Oj oj, det är så många elefanter i rummen numera. Valet naturligtvis, vars mest konkreta resultat varit att visa på att borgarna inte kan räkna. Detta i sin tur påvisar ju på sätt och vis den svenska skolans fall. När en förhållandevis hög andel av våra högsta politiker, tillika de politiker som inte gör annat än snackar om vinst och ekonomi, inte kan acceptera att 144 mandat är fler än 143, då är det ju illa ställt. Jag föreslår således en satsning på skolan i budgeten, så att politikerna som drabbats av detta smärre snedsteg i sin utbildning kan rätta till sina respektive fel och därmed ta oss ur den bubbla av påtaglig surrealism som drabbat landet på grund av detta.

.

Sedan har vi det uteblivna priset i litteratur i Nobel-sammanhang, vilket ju ter sig rimligt efter alla pajasfasoner som kultureliten visat upp inför hela världen under deras senaste implosion. När nu dessutom kulturprofilen döms till fängelse för våldtäkt i första instans förstår man ju att denna elefanten lägger sig i hörnet och hoppas på att självdö, givet denna persons kopplingar till en del manliga och kvinnliga beundrare inom Akademien, samt en hel del pengar från densamma. Politik igen, denna gången inom kultureliten.

Artikelbild

| ”För att bota mig själv från alla frågetecken i frågan om min egen mentala hälsa och klarsyn så drog jag till ett höstslaget London för att kyla ner nervsystemet”, skriver Simon Olofsson.

.

Vidare, i musikvärlden har en liknande känsla av surrealism orsakad av till synes omöjliga paradoxer drabbat hiphop-världen när Kanye West poserar med sin Trump-keps och tycker att det är en eftersträvansvärd idé att avskaffa det trettonde tillägget. Detta är alltså en mörkhyad kille som tycker att det är bra att avskaffa det tillägg i den amerikanska konstitutionen som förbjuder slaveri. Där den svenska politikerkåren lider av en brist i sin matematiska förmåga finner vi alltså högprofilerade amerikanska superstjärnor som uppenbarligen inte läst varken historia eller sociologi i turnébussen (också numera vanligt bland amerikanska politiker). Och detta är samma musiker som för inte alltför länge sedan antydde att det slaveri som den svarta befolkningen i USA utstått faktiskt var frivilligt, och inte påtvingat.

Det är uppenbarligen mycket man ska höra innan öronen trillar av. Givet hur komplexa varelser vi anses vara måste vi nog konstatera att komplexa mentala processer (läs tänkande) lider av vissa kretsfel som påverkar funktionen hos ett visst antal individer, numera företrädesvis politiker. ”Like a broken record”, för att dra en klyschig och välanvänd textrad genom åren.

.

Eftersom resten av oss lider stor risk att drabbas av inbillade hjärnblödningar inför dessa omöjliga motsägelser ligger ju frågan nära tillhands, i alla fall för mig, om jag faktiskt inte blivit galen. En lång och överdjävulskt varm europeisk sommar kan ju faktiskt ha subtila, likväl som fatala, konsekvenser. För att bota mig själv från alla frågetecken i frågan om min egen mentala hälsa och klarsyn så drog jag till ett höstslaget London för att kyla ner nervsystemet. Med två analoga kameror, några buntar med film och goda vänner vid min sida kan jag konstatera att det inte är mig det är fel på. Självklart stöter man ju på komplexa och taskigt lödda kretsar även i London, som oändliga passkontroller, Brexit, cigaretter för 12 (!) pund paketet och dålig service på dyra frukostställen, men det är i alla fall hanterbara situationer där allmänt dragna realitetsprinciper kan upprätthållas.

.

Istället för allmän irritation över tidigare nämnda elefanter fann jag mig istället förälskad i en stad som är som en omöjlig dröm, ett sjudande av alla möjliga influenser, översköljd av regn, av människor och sociala problem, av klotter, av viktorianska hus, av hård strävan, och av en sjudande multikulturalism som jag älskar. Det finns hopp, om än hoppet alltid verkar finnas någon annanstans. Kanske finns det också på platser vars situation för många kan verka hopplös. Potential återfinnes i uppförsbacke. Det storslagna ligger alltid strax bakom krönet. Knepet är bara att orka ta sig över. Och sedan ta sig över igen. Och igen. Och igen.