Arbetsmarknaden handlar också om var man kan tänka sig hitta sitt nästa jobb. Har man jobbat inom ett visst yrke kan man ju faktiskt tänka sig vilja söka sig till en annan arbetsplats av olika anledningar någon gång i livet, även om man vill hålla sig inom ungefär samma yrke.

Således innebär att en viss myndighet finns på en viss ort mer för arbetsmarknaden i den regionen än “bara” de exempelvis tjugo arbetstillfällen det gäller. För om du jobbat som tjänsteman på kommunen hela livet kanske du vill prova att jobba åt en statlig myndighet eller så. Och finns inte den möjligheten kanske det inte räcker för en att man har det jobb man har.

Arbetstillfällen innebär helt enkelt mer än bara att folk ska ha ett jobb att gå till, utan också om att folk ska kunna avancera, prova nya saker, med mera. Sådant spelar stor roll för folk när de bestämmer sig för vart i landet de tänker bo, utöver trivsamheter som exempelvis närhet till familj och vänner.

När regeringen omlokaliserade statliga verk och myndigheter flyttades Myndigheten för Familjerätt till Skellefteå. Detta var en del i regeringens satsning för att skapa fler jobb utanför Stockholm. Debatten i storstan var igång. Hur ska detta gå? Det finns inom politiken, precis som på många andra områden, en Stockholms-bubbla som inte är att leka med.

En ganska stor opinion var emot denna omlokalisering av statliga verk och myndigheter för att kompetensen, enligt Stockholms-argumenten, inte finns i städer som Skellefteå. “Stockholmare är ju smartare än lantisar” sa ju en borgerlig partiledare en gång, och det är fler som tror. Och dessa var mycket skeptiska till regeringens förslag.

Detta skulle dessutom bli första gången Skellefteå skulle få en statlig myndighet, så man kan ju förstå nervositeten i de mest Stockholms-centrerade statsvurmare. Dessa skeptiska storstadsbor kanske bara egentligen älskar Sverige och bryr sig om att staten ska fungera som det perfekta maskineri det så länge varit under den tid stockholmare suttit på arbetstillfällena?

Det här med att kompetens bara finns i Stockholm är en mycket intressant myt. Ponera att det vore sant, hur många av dessa kompetenta anställda är i sådana fall personer som flyttat till Stockholm för att de jobb de har kompetens för inte finns i de mindre städerna de kommer från och kanske helst hade bott i om de haft möjlighet?

Under onsdagen besökte civilminister Ardalan Shekarabi (S) Myndigheten för Familjerätt. Och där fick han träffa de här personerna som inte skulle finnas på riktigt. Det visade sig att de fanns på riktigt, chockerande nog. Regeringen var dock inte nervösa innan, även om Shekarabi medgav att myndighetens flytt till Skellefteå gått ännu bättre än vad han själv trodde på förhand.

Rekryteringen har gått bra, en del som anställts har tidigare jobbat i Luleå och pendlat har nu fått jobb på hemmaplan, och vissa har blivit hemvändare nu när det fanns jobb att söka de var kvalificerade för hemma i Skellefteå istället för bara i Stockholm. Det visade sig att jobben att söka fanns i Stockholm, men kompetensen fanns i norra Sverige.

Så alla dessa tidigare oroade storstadsbor kan vara lugna. Maskineriet svenska staten fungerar fortfarande, och har dessutom utvidgat arbetsmarknaden i hela landet, inte bara i Stockholm. Det betyder enormt mycket för Skellefteå, och hela landet. Det är smart politik.