När jag var femton släpade min mamma med mig till en barnmorska för att få P-piller utskrivna. Jag ifrågasätter verkligen inte det. En oönskad graviditet är inte vad en femtonåring ska behöva utstå, även om vi lever i ett modernt land där möjligheten till abort finns. Jag tycker min mamma gjorde rätt.
Samtidigt i den åldern lär sig killar, i bästa fall, det grundläggande tipset att använda kondom. Jag vet att jag talar för de flesta tjejer när jag säger att killar ändå ibland kan tjata om att få ha oskyddat sex för att “det är inte lika skönt med kondom”. Bristen på manliga preventivmedel har gett killar lyxen att förutsätta att tjejen tar hand om den biten. Vilket i sig gör samlaget ojämlikt, även om samtycke finns från båda parter.
Men med P-piller kommer bieffekter. Mensen kan bli oregelbunden, du kan bli deprimerad, bli av med sexlusten, och allt detta är ju redan befintliga problem i många tonåringars liv utan extra hormoner i kroppen. Jag gick länge runt och trodde att jag inte tyckte om att ha sex.
Vilket givetvis är helt okej att känna, för allt är individuellt. Men nu är jag tjugosju år och vet att jag tycker om sex. Jag hade bara hormoner i kroppen som tog bort lusten, samtidigt som jag dejtade stolpskott som sa avtändande saker som exemplet ovan. Och detta i vuxenlivets tidiga skede, när jag försökte hitta mig själv och landa i vem jag var.
“Nu när jag börjar bli vuxen har jag äntligen fått förstå hur min menscykel fungerar, när jag har mer och mindre sexlust, och hur PMS påverkar just mig” sa jag till min barnmorska häromdagen. “Du är tjugosju” sa hon då. “Du börjar inte bli vuxen, du har varit det ett bra tag”. Ja, vilken insikt efter mer än tio år som sexuellt aktiv att sådana här saker ska falla på plats först nu. Det är bortom tragiskt.
Livmoderbärares hälsa har överlag varit tabubelagt väldigt länge, även om det är bättre för min generation än tidigare. Jag har dock vänner i alla åldrar som kan medge att de aldrig fått en orgasm, att deras PMS-besvär är något de känner att de ska skämmas för, och att mannen de är ihop med inte ens vill höra ordet “mens” utan föredrar omskrivningar som det ot-er-oligt töntiga “lingonveckan”.
Samtidigt känner jag hopp inför framtiden. Jag vet inte, men jag gissar, att femtonåringar idag får lära sig mer om sina egna kroppar, hälsa, och sex än vad jag och mina kompisar fick. Men då krävs det att fäder idag inte ryggar för ordet “mens” och att mödrar inte legitimerar den kvinnliga skammen.
Jag tänker att ingen vill få en son som inte respekterar tjejerna omkring sig, och ingen vill att ens dotter ska känna skam. Ingen vill få ett barn, oavsett kön, som känner förvirring eller ledsamhet inför sig själv och relationer med andra. Och för det krävs öppenhet, kunskap, och sänkta trösklar för att prata om det som är mest naturligt av allt, nämligen våra kroppar och dess funktioner.
Och även om just jag aldrig skulle få barn så vill jag inte att nya unga vuxna ska må dåligt. Alla som får mens kan få menssmärtor, men ingen ska behöva få livet förstört en gång i månaden. Alla som får PMS kan känna sig deprimerad, men ingen ska behöva gå runt och inte veta vad som är fel eller att det går att göra något åt det.
Och alla kan känna sexlust. Eller olust. Men det är allas rättighet att själva få reda ut det, på jämlika villkor, för annars kan man gå miste om något som kan vara väldigt härligt. Och det är mitt ansvar att säga det rakt ut, för att minska stigman. Det är kanske viktigast av allt.
